Mikael Holmqvists bok ”Handels – maktelitens skola” består av halsbrytande påståenden och förvrängda fakta. Hans tesdrivande elitförakt bidrar inte till fördjupade kunskaper, skriver Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. 

När Mikael Holmqvist, professor i företagsekonomi vid Stockholms universitet, kom ut med sin 480-sidiga bok ”Handels – maktelitens skola” tog jag mig an den med stort intresse. Mitt eget lärosäte var studieobjektet, frågeställningen om elitformation central och skriven av en person verksam vid en institution som kan sägas konkurrera med min egen. Handels är på intet sätt ett färdigutvecklat lärosäte, så jag såg också fram emot lärdomar till vårt förbättringsarbete. 

Holmqvist presenterar boken som en forskningsmonografi. Men han nöjer sig inte med beskrivningar och analyser. Han levererar också, likt en managementkonsult, förslag på hur Handelshögskolan (HHS) borde förändras. Lärosätet är enligt honom behäftat med så många fel att det måste reformeras, ja revolutioneras, i grunden. Under forskarflagg får läsaren ta del av minst sagt häpnadsväckande påståenden och tolkningar, exempelvis: 

HHS i Stockholm är stängd för insyn. Forskarna där är köpta av näringslivet. Forskningens inriktning är beställd av företagen. Lärarna dansar efter studenternas pipor eftersom det är studenterna som i framtiden skall betala lärarnas löner genom donationer. Studenterna är medelmåttor som saknar kritiskt tänkande. Kunskaper är oviktiga. Social kompetens och kommunikationsförmåga trumfar allt. Näringslivet engagerar sig i HHS enbart för att öka sin sociala nimbus och legitimitet, och saknar ett genuint intresse för kunskap. Handels utvärderas eller ifrågasätts inte och politikerna har glömt bort att lärosätet får offentliga medel. På Handels saknas kollegialitet. Alla satsningar som HHS gör inom hållbarhet, konst och humaniora är bländverk och slag i luften. HHS begränsar sin storlek för att bevara exklusiviteten och försöker aktivt stänga ute dem som inte är av rätta virket. 

Sida upp och sida ner av halsbrytande påståenden. 

Holmqvist har intervjuat mig och många andra vid denna ”slutna” institution. Vi har hjälpt honom med material till hans studie: skickat data, intervjuats, bjudit in honom till seminarier och öppnat våra undervisningssalar för att ge honom inblick i verksamheten. För oss var det en självklarhet att bistå Holmqvist. Han är en kollega vars studie lät ytterst relevant. 

Holmqvists bok måste sägas vara en nästintill perfekt illustration av ”confirmation bias”: en selektiv uppmärksamhet på empiri som bekräftar det författaren har satt sig för att visa. Den tycks också göra kraftiga avsteg från en av de principer som sociologen Robert Merton ansåg utgöra ”moral consensus” inom vetenskapen och grundläggande inom forskningsetiken. Den innebär att forskaren inte skall ha andra motiv än att bidra till nya kunskaper. En samhällsvetenskaplig forskarroll är att förtydliga mönster och förmå oss att se subtiliteter i det sociala livet. Holmqvist tycks dock inte vara så intresserad av denna roll utan brister i känslighet för empirins mångfacetterade karaktär. Han grundar sina slutsatser på utvalda delar av sina observationer, målar upp en endimensionell bild och förefaller helt bestämd att befästa fördomar och stereotyper.

Holmqvists insinuationer är häpnadsväckande. På sidan 222 i boken hävdar han att professurer på HHS gått till personer för att de är kvinnor, inte för att de är kompetenta. Och i en intervju i Sydsvenskan (29/9) får läsaren veta att det på HHS finns studentkvoter som ”skolan besätter med folk från miljöer som har rätt kontakter”. Detta är en ren lögn. 

Tesdrivandet i boken är understundom flagrant. Holmqvist väljer ut iakttagelser och tolkar dem enligt sin egen förutfattade tes. Och de data som skulle kunna ses som motbilder till hans verklighetsbeskrivning beskrivs i förklenande ordalag. Enligt Holmqvist är allt som HHS gör som skulle kunna tolkas positivt enbart rökridåer som skall dölja vår kapitalistiska världsbild. Han föreslår breddning som en nödvändig förändring. Det är precis vad vi gör sedan ett antal år, och det vet Mikael Holmqvist. Men när vi intensifierar vår sedan flera år inslagna breddningsväg är det slag i luften och bländverk. När Holmqvist däremot föreslår breddning är det nytänkande och revolutionerande. 

Holmqvist använder ordet ”krämare” om näringslivsrepresentanter: själviska, enbart intresserade av sin egen ekonomiska vinning och sammantaget lägre stående. Föraktet kommer starkast till uttryck i beskrivningen av HHS vidareutbildningar. Det finns en risk för ”värdemässig kontaminering” när praktiker och akademiker möts. Akademikerna riskerar att besudlas. Holmqvist har inte studerat denna del av HHS. Förslaget är likväl att HHS skall stänga ner utbildningarna för att stoppa smittspridningen.

Något slags visklek har resulterat i att Sydsvenskans recension av Holmqvists bok gör gällande den bisarra lögnen att man på Handels lottar ut en BMW till en nyinskriven student. Detta påminner om faktoiden om hur Marie Antoinette skulle ha frågat varför det brödlösa folket inte åt bakelser. Som en blinkning till 1780-talet föreslår Holmqvist att det Handels behöver är en riktig sanerande revolution.

Det är värt att påpeka att exotisering och inkapsling av ”den andre” är kraftfulla populistiska verktyg. Det som görs av ”de andra” framhålls som väsensskilt den egna värdegrunden, vilket möjliggör förfrämligande och legitimerar förakt: ”Jovisst förstår du, invandrare bryter upp parketten och odlar potatis, och på Handels är professorerna köpta, det lottas ut bilar och de har specialkvoter för folk från Djursholm som har rätt kontakter och utseende.”

Jag kan inte undgå att slås av hur Holmqvists retorik liknar de populistiska politikernas: förvrängande av fakta, tesdrivande elitförakt, anklagelser om politisk korrekthet och rökridåer. Lösningsförslagen är kraftigt förenklade: byt styrning, stryp finansieringen, ”clean up the swamp”, lägg ned. 

När forskare och kulturskribenter under vetenskapens och det kritiska förhållningssättets flagg går föraktets och populismens vägar blir det riktigt obehagligt. Holmqvists analys drivs av idéer om vi och dem, smuts och renhet, och den segregerande människosyn han ger uttryck för är ruggig. Läsningen lämnar mig med en gnagande fråga: vilken typ av samhälle är det som producerar samhällsvetare med en så uppskruvad självbild, en syn på näringslivsrepresentanter som lägre stående, och med en elitistisk och svart-vit syn på kunskapsproduktion? 

Någon borde verkligen skriva en tjock bok om det.  

Lars Strannegård, professor i företagsekonomi och rektor vid Handelshögskolan i Stockholm