"Ekonomipriset till William Nordhaus är en skamfläck"
Det sägs ofta att utdelningen av fredspriset till Henry Kissinger är den skamligaste episoden i Nobelprisets historia men frågan är om inte ekonomipriset till William Nordhaus är värre. Nordhaus har nämligen under många år varit den mest framträdande förespråkaren för att hålla tillbaka med klimatåtgärder, med argumentet att vi i framtiden är rikare och då kommer att ha bättre råd. I en värld av ändliga resurser måste man prioritera mellan dagens och framtidens behov, menar han. The Economist (https://www.economist.com/special-report/2009/12/03/is-it-worth-it) liknade hans logik vid att det för oss att minska klimatpåverkan idag för att gagna framtidens människor vore motsvarigheten till att be fattiga bönder på 1800-talet att frångå sin kornvälling för att vi idag skulle ha fler datorer. Bakom den här slutsatsen (kan man verkligen skicka kornvälling till framtiden?) ligger en sammanblandning av monetära och fysiska resurser, mellan resurser som är förnybara och ändliga. Om vi bränner olja idag finns det mindre av den kvar om hundra år, men om vi investerar hundra miljarder i förnybar el idag finns det varken fler eller färre miljarder att investera i det om hundra år. Omställningen till ett förnybart samhälle är framförallt en fråga om arbetstimmar, och de kan vi inte spara och skicka åt våra ättlingar. Däremot kan vi spara våra ekosystem. Nordhaus ser klimatåtgärder som kostnader och inte som investeringar. Man hade lika gärna kunnat vända på hans argument och hävda att om man ska göra en investering i klimatåtgärder är det bättre att göra det så tidigt så möjligt så att avkastningen blir större. Vill man hellre investera 1000 kronor i en indexfond idag eller om 20 år? Nordhaus argument blir ännu konstigare om man betänker att uppvärmningen knappast är en linjär process utan kantas av tröskeleffekter och återkopplingsmekanismer som plötsligt kan få uppvärmningen att skena iväg exponentiellt. Därför borde man sätta in så stora insatser som möjligt tidigt i processen innan den försvinner bortom kontroll. På senare år har Nordhaus ändrat sin inställning och insett att det inte alls är smart att vänta utan att vi helst borde ha gjort något åt klimatförändringen för länge sedan. Tack för den geniala insikten. Det är intressant att den stora förespråkaren för att ”skynda långsamt” får pris samtidigt som IPCCs nya klimatrapport (https://www.bbc.com/news/science-environment-45775309) anger att det nu krävs omedelbara och fundamentala förändringar i hela samhället för att vi ska ha någon chans att undvika fullständig katastrof.
Max Jerneck, forskare om hållbara energisystem
Läs en fördjupande kommentar av Max Jerneck här.
How Nordhaus and Romer can cool the global warming
The significance of Nordhaus and Romer winning the Nobel Prize in Economics 2018, on the day after the publication of the IPCC special report, adds a positive dimension towards meeting the global environmental challenges. This report calls for the impact of global warming to be limited to 1.5°C, whichrequires a strengthened global response to the threat of climate change, sustainable development and efforts to eradicate poverty. Nordhaus’ research on economic analysis of climate change propagates the use of carbon taxation to reduce emissions whereas Romer’s research shows how well-regulated markets can lead to technological development and sustainable economic growth.
Nordhaus has done extensive work on climate change models. His work on green accounting in “Is Growth Obsolete?” raises the critical issue of sustainability. Refining his earlier work, Nordhaus developed a general approach to estimating the costs of climate change (Dynamic Integrated Climate-Economy Model). He argues that climate change should be considered a “global public good,” but should not be regulated, through a command-and-control approach. Instead, the market forces should be employed by agreeing on a global price (by trade or taxes) for burning carbon that reflects its full cost (including externalities). Nordhaus has also written part of the Clean Air Act that gave the US government the right to regulate as yet unmentioned pollutants in the future.
Romer’s work furthers our understanding of the long-term determinants of economic growth and the importance of technological change and innovations. He demonstrates how economic forces govern the willingness of firms to produce new ideas and innovations. His published work in the 1990s led to the development of the endogenous growth theory, that explains how ideas are different and require specific conditions to thrive in a market. Romer explains that the non-rival nature of ideas can boost ongoing and “endogenous” economic growth. His research has generated further research into the regulations and policies that encourage new ideas and long-term prosperity. Romer’s work on economics of growth has led to the concept of “charter cities”, an economic region with external or foreign governance, so as to enforce the rule of law and stimulate economic growth. Romerargues that policy makers should stop trying to adjust the business cycle and instead focus on promoting new technology.
Agenda 2030 Sustainable Development Goals, Paris Agreement and the IPCC special report – all point to the incremental environmental challenges. While Nordhaus and Romer suggest that market forces can resolve these challenges through carbon taxation and technological development, Nordhaus himself warns of problems. In a recent paper, Nordhaus cautions that it is “unlikely” that nations can achieve the 2°Ctarget outlined in the Paris Agreement and acknowledges that the “carbon price needed to achieve current targets has risen over time as policies have been delayed.”
Written by Professor Ranjula Bali Swain, ranjula.bali@hhs.se
Visiting Professor at Misum, leading the research platform on Innovating Markets. She is also a Professor of Economics at Södertörn University, Stockholm