Lars Strannegård: Vetenskapen är granne med fiktionen
20 januari, 2022
Opinionstext av Lars Strannegård i Dagens Nyheter Kulturdebatt:
När konsten lånar av vetenskapens legitimitet kan resultatet bli storslagen fiktion. Men börjar forskare hitta på är vi illa ute. Tilliten till vetenskapen måste ständigt reproduceras – av forskarna själva – genom att inte släppa på kraven på vetenskaplighet, skriver Lars Strannegård, rektor för Handelshögskolan i Stockholm.
På Kulturhuset i Stockholm pågår den fascinerande utställningen "Aquanauts. Expeditionen". Den är rakt igenom uppdiktad och kretsar kring en fiktiv expedition till Siljansringen, varifrån vetenskapsliknande artefakter visas upp.
Utställningen för tankarna till Venedigbiennalen 2017 där Damien Hirst ställde ut påhittade, nyfabricerade "konstskatter" som påstods vara fynd från ett förlist skepp. Även Hirst anspelade på vetenskaplighet. Konstverken presenterades som katalogiserade fynd: numrerade, dokumenterade och färdiga för tolkning.
De båda utställningarna delar fascinationen för expeditioner, undervattensmystik, vetenskaplig metodik och sensationella upptäckter. Den vetenskapliga inramningen är helt central för att de fiktiva berättelserna ska fungera övertygande. Det sensationella lånar med andra ord forskningens legitimitet.
Åtminstone sedan upplysningen har vetenskapens metoder och språkdräkt skänkt en särskild lyskraft och tyngd åt sanningsanspråk: den som förstärker sin argumentation med hänvisning till forskningsresultat blir i det närmaste omöjlig att besegra i en diskussion. Vetenskapen förmodas sträva efter Sanningen. Det vetenskapligt belagda förväntas svara på hur något verkligen förhåller sig. Strävan efter den rena sanningen framhölls redan på 1700-talet som den största av dygder, själva syftet med vetenskapen.
Eftersom vetenskap och sanning betraktas som syskon, är det inte förvånande att vetenskapen i dag används och kidnappas av dem som vill ge en air av giltighet åt sina egna historier. Men vetenskapens värld attackeras även inifrån.
Lågkvalitativa publiceringar, osanna författarskap och forskningsfusk har i större skala tagit sig in i akademisk verksamhet. Kraven på, och de ofantliga fördelar som kommer med, lyckosam publicering har skapat avarter. Förekomsten av så kallade rovtidskrifter, som mot betalning publicerar forskning utan rigorös kvalitetskontroll, ökar. I tidskriften Nature stod förra året att läsa om så kallade "paper mills", det vill säga organisationer som bland annat säljer författarskap och producerar falska artiklar med förment vetenskapliga resultat. Tusentals sådana artiklar har publicerats. Det som kallas för "junk science" utgör alltså i ökande utsträckning blindskär i den vetenskapliga topologin. Även för seriösa forskare har pekuniära incitament blivit alltmer explicita: ansedda vetenskapliga förlag som Taylor & Francis erbjuder till priset av 60 000 kronor författare snabbspår för granskning och publicering, och bonusar kan utgå till den som publicerar sig i de högst rankade tidskrifterna.
I Sverige satte händelserna kring Paolo Macchiarini strålkastarljuset på den förtrollning som vetenskapliga upptäckter kan skapa. Så många ville att upptäckterna om luftstruparna skulle vara sanna. Men det Macchiarini ägnade sig åt var fiktion, och som sitt huvudsakliga verktyg för konstruktionen av berättelserna hade han den vetenskapliga arsenalen. Damien Hirst och den konstnärliga ledaren bakom "Aquanauts", Pompe Hedengren, är båda transparanta i sina uppsåt. Macchiarini, däremot, var minst sagt opak och berättade spektakulära historier med "junk science" som retoriskt grepp och outsägliga tragedier som konsekvens.
Även om vi ibland får höra att förtroendet för vetenskap ser ut att minska så präglas vår tid av en exceptionell tilltro till forskningen. Den absoluta majoriteten i vårt land väljer att vaccinera sig, och besluten baseras på den djupa tilltron till vetenskapen. Vaccinmotståndare upplever sig starkt ifrågasatta och är i minoritet. Så kallade klimatskeptiker utgör, enligt Novus, endast två procent av den svenska befolkningen, och 98 procent litar på vetenskapliga fakta avseende klimatet.
Utställningar som använder sig av vetenskapliga inramningar produceras alltså i en tid av stark tillit till akademiskt genererad kunskap. "Aquanauts" förflyttar skickligt och snabbt besökaren till en spektakulär värld. En vetenskapifierad byggnadsställning paras med estetisk precision och vips har en medryckande, genomfalsk berättelse uppstått. Just så fungerar effektiv kommunikation. Kombinationen av logisk-rationella argument och suggestiv förpackning kan göra att det mest osannolika uppfattas som verkligt.
"Aquanauts" är en vacker och viktig påminnelse om betydelsen av vetenskaplig stringens. Rigorös kvalitetskontroll, tydliggjord metodik, källkritik och skepticism är fundament som välfungerande demokratier måste vila på. Vi kan förledas att tro att vetenskapen inte behöver skyddas, men varje forskare måste stå upp för den fria forskningen, för universitetens autonomi och de akademiska dygderna. Tilliten till vetenskapen måste ständigt reproduceras, av forskarna själva, genom att inte släppa på kraven på vetenskaplighet. Eftersom vetenskapen är granne med fiktionen behöver vi ständigt se till att rågången dem emellan är tydlig. Akademiska tidskrifter, disputationer, kollegial granskning av forskningsresultat och seminarier fungerar som vetenskapens väktare.
Den begreppsliga utgångspunkten för kulturella uttryck inom science fiction är just kombinationen av vetenskap och fiktion. Men vi måste, för vetenskapens skull, hålla de båda genrerna separata. En sammanblandning inom konsten leder till storslagen fiktion. Men en sammanblandning inom vetenskapens fält leder till reduktion av forskningens legitimitet.
