MAX JERNECK: fördjupande kommentar angående årets Nobelpristagaren i ekonomi William Nordhaus

I måndags riktade jag kritik mot att Nobelpriset i ekonomi gick till William Nordhaus (läs kritiken här), klimatekonomen som under många år har tonat ned klimathotets allvar och som idag ser en klimatpolitik som begränsar uppvärmningen till runt 3 grader som optimal, istället för 1,5 grader som FNs internationella klimatpanel anser är katastrofalt nog. Nordhaus har alltid varit väldigt tydlig med att klimatförändringen är ett enormt hot som vi bör agera för att stoppa (för en välvillig värdering, se Krugman, 2013) men som jag skrev i måndags vill han gå varsammare fram än de genomgripande samhällsförändringar de flesta klimatforskare länge har ansett nödvändiga. Vad jag inte gick in på i måndags var att de klimatåtgärder som Nordhaus faktiskt förespråkar i stort sett begränsar sig till ett enda förslag: en global skatt på koldioxid. Tanken är att om man vill minska förbrukningen av en resurs bör man öka priset, så att användningen går ner eller skiftar över till alternativ. Problemet är bara när alternativen inte finns, så som länge var fallet med förnybar energi och som fortfarande är fallet med de storskaliga energilagrings- och överföringslösningar som måste till för att tekniken ska kunna skalas upp. De kräver många år av tunga investeringar. Tanken är att ett pris på koldioxid ska lösa detta problem också, genom att göra investeringar i alternativ mer lönsamma – men medan ett pris på koldioxid gör alternativa tekniker i allmänhet mer lönsamma finns det inget som säger vilka specifika tekniker man bör satsa på. När investerare lika gärna kan välja att placera sina pengar i befintliga tillgångar så som fastigheter är det svårt att se hur en koldioxidskatt skulle få dem att satsa på obeprövade tekniker som konkurrerar med de mest etablerade intressena i världen och varav bara någon bråkdel kommer visa sig lönsamma (se exempelvis Temple, 2017). Istället för att ensidigt argumentera för en koldioxidskatt – som dessutom måste vara global, så att ingen kan undkomma – vore det bättre om Nordhaus hade föreslagit mer riktade insatser mot särskilda teknikslag. Men sådana utesluter han i sina modeller redan på förhand.  

Det sägs ibland att Nordhaus bör bedömas för sin vetenskapliga forskning och inte sina politiska förslag. Men hans politiska förslag finns inbakade i de grundläggande antagandena i hans forskning. I sin modell avfärdar han statliga program för att öka forskning och utveckling inom klimatvänlig teknik som kostsamma och ineffektiva. Varför? För att det är så han från början har definierat dem (se Nordhaus, 2010). Om detta låter cirkulärt är det precis vad det är. Nordhaus utgår ifrån att investeringar i klimatvänlig teknologi har en social kostnad för att den lockar till sig utbildad arbetskraft som gör nytta på annat håll (Nordhaus, 2010: 267). Men han beaktar inte möjligheten att den arbetskraften för närvarande inte behöver vara sysselsatt alls, eller att den är sysselsatt just med att öka utvinningen och användningen av fossila bränslen (eller andra socialt kostsamma verksamheter). 

Det mest grundläggande felet i Nordhaus modell finns i antagandet om förhållandet mellan kapitalvaror och konsumtion – ett antagande som är centralt för hur han beräknar kostnaden för klimatåtgärder. Nordhaus utgår ifrån antagandet att ”samhället investerar i kapitalvaror, och minskar därmed sin konsumtion, för att öka sin konsumtion i framtiden” (se sidan 4 i Nordhaus, 2018). I denna syn måste kapital först sparas innan det kan investeras, likt utsäde som antingen kan ätas eller sås. Antagandet stämmer kanske i en förmodern jordbruksekonomi men inte i en kapitalistisk ekonomi där investeringskapital består av pengar och inte fysiska ting (där pengarna sätter fysiska ting i arbete). Enligt Joseph Schumpeter, som brukas anses som den främste ekonomen när det gäller teknisk utveckling, innebär investeringar i kapitalvaror att konsumtionen höjs. En entreprenör som i hans teori vill investera i kapitalvaror erhåller krediter från sin bank, som sedan spenderas för att locka resurser från befintliga användningsområden. Det orsakar en ökad mängd pengar i cirkulation (då bankkrediter under normala omständigheter värderas som pengar), vilket leder till en period av ökat välstånd där också den gamla delen av ekonomin drar nytta av entreprenörens uppköp av kapitalvaror. Resultatet är ökad konsumtion och ett uppsving i konjunkturcykeln. Argumentet blir ännu starkare om man också tar i beaktning John Maynard Keynes insikt att kapitalistiska ekonomier normalt lämnar stora mängder resurser outnyttjade, och att entreprenören tack vare bankens finansiering kan sätta dem i arbete. Samhällskostnaden för investeringar i kapitalvaror blir i de fallen negativ. Idén att investeringar i kapitalvaror skulle minska konsumtionen står också i kontrast till vad vi kan se i verkligheten. Kina är kanske det land som har investerat mest i kapitalvaror under de senaste trettio åren, och det har skett samtidigt som en enorm ökning av konsumtionen. I Japan på 1950-talet och 1960-talet när man investerade som mest i kapitalvaror genomfördes samtidigt en plan för att dubbla inkomsterna, en plan som överträffades med råge. Nordhaus antagande att utsläppsminskande investeringar tränger undan konsumtion leder till farligt missvisande slutsatser för klimatpolitiken. En artikel i årets upplaga av Climate Policy av Cambridge-ekonomerna Hector Pollitt och Jean-Francois Mercure kritiserar just detta grundläggande tankefel i klimatmodeller av den typ som Nordhaus har utvecklat. 

Nordhaus har fått mycket kritik för att han har förespråkat en alltför hög ”diskonteringsränta”, det vill säga det avdrag man gör för att framtida vinster ska värderas lägre än nutida. Jag delar denna kritik, men det går att plugga in en mycket lägre diskonteringsränta i Nordhaus modeller än den han själv föreslår, och därmed få ett resultat som visar att det behövs en mycket mer aktiv klimatpolitik. Vad min kritik främst riktar sig mot är inte frågan om hur högt eller lågt man bör sätta diskonteringsräntan, utan att jag anser att hela grunden som begreppet vilar på är ovetenskaplig. Anledningen till att jag tar till starkare ord än vad man vanligen ser i vetenskapliga debatter är att insatserna i klimatfrågan är så obegripligt höga. Nordhaus har ett enormt inflytande i klimatdebatten, som bara kommer att öka i och med prisutdelningen. Och hans inflytande kan få konsekvenser för människor som lever idag och för alla nästkommande generationer på jorden. Därför tycker jag vi bör vara säkra på att hans grundläggande antaganden verkligen stämmer. Jag välkomnar all kritik som kan visa att jag har fel, för jag vill inget hellre.

Skrivet av Max Jerneck, forskare i hållbara energisystem

max.jerneck@hhs.se