Låt oss börja med varför det är ”energikris”. Det är ganska enkelt, det beror på en ”utbudschock” främst orsakad av Rysslands krig i Ukraina. Utbudet av energi har helt enkelt minskat kraftigt och relativt plötsligt, framför allt genom att rysk naturgas inte levereras till Europa i samma omfattning som tidigare. Storleksordningen är att Ryssland för ett år sedan stod för ungefär 40% av all naturgasimport till Europa medan den siffran idag är ungefär 10% (egna beräkningar baserade på senaste 10 veckornas import jämfört med motsvarande period förra året. Storleksordningen är liknande för andra tidspann). Detta sker samtidigt som andra faktorer redan tidigare ökat efterfrågan på just naturgas de senaste åren (ökad efterfrågan på flytande naturgas (LNG) i Asien under 2021, skift bort ifrån kol och oljeeldning i Europa, mindre tillgänglig kärnkraft). När utbudet på en vara minskar kraftigt och plötsligt så får det en direkt effekt på priset som går upp. Bilderna nedan visar dels import till EU från Ryssland (per vecka över året) med linjer som visar max och min sedan 2015, importen under 2021 och 2022 så här långt. Nästa bild visar det europeiska gaspriset (Dutch TTF) de senaste 10 åren. Där syns tydligt en ökning som börjar redan innan 2022 men också att årets nivåer varit exceptionella. (Data från Brüegel och Tradingeconomics).

Naturgasimport till EU från Ryssland (Källa: Brüegel).

Naturgaspris i Europa (Dutch TTF, hämtad från Tradingeconomics.com).

Hur kan man få priset att gå ner?

Vad kan få priset att gå ner? Låt oss i tur och ordning titta först på utbudssidan och sedan på efterfrågesidan. Ett alternativ vore förstås att få fram alternativ till den ryska naturgasen. Antingen genom naturgas från andra källor eller andra sätt att generera elektricitet som skulle kunna ersätta det som annars skulle genererats med rysk gas. Här finns en uppsjö med mer eller mindre sannolika alternativ. Alltifrån att redan nu se till att verkligen fylla de lagringsmöjligheter som finns inför vintern, till att (åter)öppna upp produktion av alternativ utvinning, till att importera mer flytande naturgas (LNG), eller återstarta annan elproduktion. Vad gäller lagring så var det, så här i efterhand, ett uppenbart drag från rysk sida inför vintern 2021-22 att se till att lagringskapaciteten inte var fullt utnyttjad i EU (men det fanns också andra skäl som förväntningar under hösten 2021 på ett lågt framtida gaspris). Cykeln (alltså uppbyggnad av lager under varmare delar av året och sedan användning under vintermånaderna) för 2021 låg betydligt under den genomsnittliga lagringscykeln de senaste 10 åren (för den som vill titta på data finns det här). Bilden i år ser mycket bättre ut nu. Figuren nedan visar (precis som gasimportbilden ovan) max och min nivåer över året sedan 2015 tillsammans med 2021 års årsutnyttjande, samt 2022 så här långt. EU har redan nått över målsättningar för lagring som var satta till senare i höst och ökningen är brantare än vanligt. För att få en uppfattning om vad storleksordningarna här kan betyda kan man notera att en vanlig importvolym från Ryssland (i bilden ovan) är en bit över 3000 miljoner kubikmeter i veckan så att ha lager som är 20-30000 miljoner kubikmeter större än vanligt gör skillnad. Ett problem är dock att variationen mellan länder är ganska stor (och dessutom är nivåerna i Ukrainska lager just nu väldigt låga). 

EUs naturgaslager (bild från Brüegel, data från AGSI).

"Dyrare el, mindre efterfrågan"

Att importera mer flytande naturgas, LNG, är ett alternativ och denna import ligger också betydligt högre än vanligt. Under hela 2022 har LNG importen legat nästan 1000 miljoner kubikmeter över 2021 års nivåer och långt över tidigare årshögsta nivåer. Men ett stort problem med LNG är att infrastrukturen inte är tillräckligt utbyggd (eller ihopbyggd) för att detta ska kunna vara en lösning. Spanien har till exempel stor kapacitet att ta emot LNG men det saknas tillräcklig kapacitet i gasnätet för att skicka vidare gas till Europa. Tyskland har gasnät med kopplingar till många länder men inte kapacitet att processa LNG, etc. Och även om det i princip skulle gå så kommer förstås priset att vara högre än vanligt. Vad gäller alternativa gaskällor i Europa har det pratats en del om att öka utvinning Europeiska gasfält (till exempel Groningen-fälten i Holland) men det är osannolikt då avvecklingen här beror på ökade risker för jordbävningar i området. Att starta (eller återstarta) annan elproduktion, till exempel kärnkraft, är förstås i princip möjligt men inte heller det någon lösning på kort sikt. Dessutom råkar många länders kärnkraft vara i behov av underhållsarbete vilket leder till att produktionen ligger nere i perioder framöver. Sammantaget betyder allt detta att även om kombinationer av dessa saker definitivt kan förbättra situationen så går det inte att fullt ut ersätta rysk naturgas i det europeiska energisystemet på kort sikt. 

Så om utbudet åtminstone i närtid (år snarare än månader) kommer vara lägre än tidigare vad måste då ske? Jo, då måste efterfrågan gå ner på något sätt. Ett sätt på vilket det sker på en marknad är genom att priset går upp, vilket är precis det som hänt nu (och förväntas ske även framöver). Givet en viss efterfrågan så betyder ett minskat utbud ett högre pris vilket gör att efterfrågan går ner. Dyrare el, minder efterfrågan. Haken är bara att sättet på vilket detta slår kan skapa en rad problem som vi som samhälle bör hantera. Det höjda priset kommer påverka alla samtidigt som det är stor skillnad på hur hårt det slår. En del har stora marginaler, andra inga alls, vissa har stora möjligheter att ganska lätt spara el, andra har inte det. Givet att vi kan stå inför stora prisökningar kan det för stora grupper – både företag och konsumenter – röra sig om belopp som kortsiktigt är mycket svåra att hantera. 

Men varför kan man inte bara bestämma att priset inte får gå över en viss nivå? Tja, det kan man förstås – och det är också vad många politiker i olika länder föreslagit och i vissa fall också bestämt – men det är dumt. Det som händer om man sätter ett pristak eller liknade är att efterfrågan ligger kvar på den nivå som gäller vid det reglerade priset med konsekvensen att man på något annat sätt än via pris måste reglera konsumtionen. Den typen av policy kompenserar också de som använder mest energi mest och den minskar incitamenten att dra ner på elkonsumtionen. En första princip bör därför vara att inte reglera priset (något som till exempel poängterats av Pär Holmberg och Thomas Tangerås i en debattartikel). Om man ska kompensera konsumenter, vilket det finns goda skäl att göra, ska man istället göra det genom att ersätta de konsumenter som verkligen behöver stödet och utforma stödet så att man inte tar bort incitament till att spara el (vilket en del av förslagen som cirkulerar gör). Man ska helt enkelt låta marknaden göra sitt jobb i bemärkelsen att låta utbud och efterfrågan avgöra priset och sedan kompensera de grupper som bäst behöver det utan att minska incitamenten till den anpassning av konsumtion som kommer med det höga priset. Som så ofta finns ingen perfekt lösning och det kommer alltid i slutändan också handla om hur man väljer att vikta olika gruppers behov. Det är också viktigt att vara tydlig med stödets tidsramar. Vad som definierar det exceptionell situation måste vara tydligt i förväg eftersom det förstås inte ska vara statens roll att kompensera konsumenter för alla möjliga prisökningar. 

Hur ska det finansieras?

Vad gäller finansieringen av ett sådant stöd finns det förstås många möjligheter. Kontroversiellt men inte orimligt att tänka sig tillfällig beskattning av övervinster i energisektorn. Den exogena chock som Rysslands agerande utgör skapar högre priser för energikonsumenter men samtidigt högre vinster för energiproducenter som inte är beroende av gas, vinster som hamnar nära definitionen av ”windfall-profits”, alltså vinster som uppstår av skäl som ligger bortom företagens kontroll. Det finns förstås också goda argument mot sådan beskattning. Det kan tas som intäkt för att staten även i framtiden kan komma att beskatta på en ad-hoc basis, och det kan skada viljan att investera i sådant som kan generera framtida vinster. Men de argumenten ska också vägas mot den extraordinära situation vi befinner oss i. Som en av Europas ledande energiexperter, Nils-Henrik M. von der Fehr, skriver i en läsvärd analys publicerad i förra veckan: ”Profits are now higher than any investor can ever have dreamt of, energy companies do not lack access to funds for profitable investments, and the circumstances right now are so unique they are unlikely to create precedence for future policies. It would therefore seem that temporary specific taxation aimed at extraordinary profits will only create small, if any, inefficiencies.” Ursula von der Layen är inne på samma spår: I ett tal härom veckan sa hon bland annat: “The low-carbon energy sources are making in these times – because they have low costs but they have high prices on the market – enormous revenues. Revenues they never calculated with; revenues they never dreamt of; and revenues they cannot reinvest to that extent. These revenues do not reflect their production costs. […] We will propose to re-channel these unexpected profits to the Member States so that the Member States can support the vulnerable households and vulnerable companies.” Precis som för stöd till konsumenter är det viktigt att denna typ av åtgärd verkligen trovärdig görs som en exceptionell åtgärd och att den utformas så att de negativa incitaments effekterna blir minimala. 

Men det finns ju också ett annat sätt på vilket priset kan gå ner och det är att efterfrågan går ner. Om vi bara lyckas spara ganska små mängder och speciellt undvika att använda mycket el vissa tidpunkter på dygnet så kan priset hållas nere ganska mycket. En färsk analys från Energiforsk illustrerar detta och kvantifierar effekterna. I ljuset av att vi av andra skäl ändå måste bli energieffektivare (helst redan igår) framstår detta alternativ som det överlägset bästa alternativet. Även EU föreslår åtgärder som syftar till att sänka konsumtionen. Men det finns stora utmaningar med att koordinera de gemensamma målen för att sänka konsumtion inom hela EU och speciellt de olika solidaritetsmekanismerna kommer vara svåra att komma överens om. Detta är något mina framsynta kollegor Chloé Le Coq och Elena Paltseva på SITE skrivit om i 15 års tid ( t ex här och här) och i somras publicerades en policy brief som beskriver flera av problemen, men också ett antal möjliga lösningar i relation till den nuvarande krisen. 

I slutet av den artikeln tas också ytterligare en viktig pusselbit i lösningen på energikrisen upp; incitament för beteendeförändringar. Det finns sannolikt mycket som kan göras genom att skapa medvetande hos konsumenter om till exempel hur relativt enkelt det är att vidtaga vissa åtgärder, och hur stora prisfluktuationerna är över dygnet. För vissa grupper kommer sådana beteendeförändringar att ske just genom att marknaden gör sitt jobb. De som betalar timpris kommer att minimera sin efterfrågan när det är som dyrast. Men andra grupper kommer inte automatiskt att vara lika föränderliga och vissa konsumenter har också avtal som gör att deras kostnader inte påverkas av justeringar över dygnet. En kort genomgång av forskning om beteendeförändringar (i slutet av den här artikeln) indikerar att det går att få människor att ändra beteenden genom information och genom icke-monetära incitament. Men det tar lite tid. Det är därför hög tid att börja med den typen av insatser nu.

Ju bättre vi hanterar energikrisen, desto mer hjälper vi Ukraina

Slutligen är det viktigt att också lyfta blicken och komma ihåg vad grundproblemet verkligen är. Det handlar om att Ryssland invaderat Ukraina med ursäkten att landet är en del av deras ”intressesfär” och därför inte ska ha rätten att som ett självständigt land fatta beslut om sin egen framtid. Det här är naturligtvis helt oacceptabelt och det faktum att Ryssland agerar militärt (och dessutom på ett hänsynslöst sätt) för att insistera på sin version av hur världen ska fungera är ett hot mot Europa. I det kortare perspektivet speciellt mot vissa länder men på sikt också mot hela Europa och tanken att demokrati och självständighet betyder något. De överlägset starkaste argumenten för att intervenera på energimarknaden och stödja vissa grupper ekonomiskt är att upprätthålla en enad front till stöd för Ukraina. Kostnaderna för detta framstår som mycket små i relation till vad som står på spel. För tillfället har Ukraina framgångar militärt och det är bara att hoppas att det fortsätter, men det är inte troligt att kriget tar slut i närtid. Det betyder i sin tur att speciellt den här vintern kommer bli en utmaning. Speciellt för Ukraina förstås men också för ett Europa där röster i vissa politiska läger och i vissa länder kommer höjas för att ”priset” blir för högt för att hålla fast vid sanktioner och stöd till Ukraina. Oavsett hur man agerar är det viktigt att inte låta denna argumentation att ta över utan hela tiden påminna sig om vad som ytterst står på spel. Och ju bättre vi hanterar energikrisen, ju mer vi kan sänka vår elkonsumtion, desto lättare kommer det att bli.

Foto: i am adventure, Shutterstock.com.